Äta bör man annars dör man. Så sant som det är sagt. Nyss när jag stod i köket och fixade min kvällsmat så slog tanken mig att jag fortfarande kan äta. Denna situationen som jag är i just nu mellan mig och Pierre skulle jag inte ha klarat lika bra för 2 år sen.

För två år sen, när jag skulle börja på IV, så kunde jag knappt äta ett äpple och dagen och dricka vatten när jag hade varit med om något jobbigt mellan mig och en kille. Och så var det från 7an varje jävla gång som jag började gilla någon, blev tillsammans och det tog slut (fast det är ju inte slut mellan mig och Pierre nu, det är bara en paus). Jag kunde inte hantera det. Eller, det kan jag fortfarande inte helt och hållet.

Jag har utvecklats otroligt mycket psykiskt på den fronten egentligen när jag tänker på det. Jag vet inte vad det beror på. Antingen så är jag för trasig för att kunna känna så som jag gjorde då,  eller så har jag blivit van eller starkare pyskiskt. Jag hoppas på det sista men det första och andra lät som om det kunde stämma.

P.S. Jag älskar varma grönsaker med smör och salt på, så därför bombade jag min middag med brysselkål. GOTT! D.S.