Idag är det ett år sen som jag träffade Pierre för första gången. Ett år sen som jag stod och väntade på honom vid pressbyrån vid Sergels Torg tunnelbana och förväntade mig en lång kille med piercingar och dreads. Men istället så kom en liten jävel knallandes fram emot mig med piercingar och dreads. Jag garvade lite i smyg eftersom han inte var som jag förväntade mig.

Efter idag för ett åt sen så hade jag en förälskad piercingbesmyckad Kannibal Kocken-lookalike efter mig. Han föll på direkten för mitt då blyga och ocharmiga jag. Han erkände det samma dag, annars hade jag aldrig trott att han skulle ha den förmågan att börja gilla mig. Faktiskt. Och här sitter jag, 1 år senare, och när jag tänker tillbaka på idag för ett år sen så pirrar det faktiskt i magen och bröstet. Ävenfast det tog 2 månader för oss att bli något annat än bara vänner. Efter 2 månaders kämpande och slitande för Pierre att få mig så blev vi tillslut ett par. Och hur jag trodde hela tiden att jag aldrig kunde bli kär i honom. Han var så annorlunda och jag var så bestämd innan om att han och jag bara skulle vara vänner. Att han skulle vara min nya, egna bästakillkompis. Men det vart lite svårt p.g.a hans känslor för mig. Och han sa till mig att han aldrig skulle ge upp om att få mig. Och ja, han fick ju tillslut sitt "pris".

Jag minns t.o.m vilken dag som jag började inse att jag också var kär i honom. 13:e Juni 2008, efter att ha sett Håkan Hellström på Gröna Lund med Emma och Sofia. När Jag & Emma åkte till tanto där Pierre var med sina kompisar. Då jag vart full på 5st smirnoff ice och klättrade ut på ett träd som låg över vattnet och ingen vågade komma och hämta mig. Den kvällen insåg jag att jag hade känslor för Pierre. Men jag var envis, jag ville inte förstå.

Och nu. Nu är det jag som är riktigt kär och följer Pierre vart han än går och vill inte släppa honom.
Ombytta roller.